Kristina Digman om sin bok; FLORAS KULLE
Jag är ganska liten till växten. Kanske det har betydelse. Mina ögon fastnar ofta på saker som finns på marken, som snäckor, stenar, blommor och fina frön. Som barn, när jag var ännu mindre, lekte jag ofta att jag var så pytteliten att jag kunde bo i en stubbe med små hål. Den där leken har alltid funnits kvar i mig. Lusten finns i alla fall fortfarande, att fantisera fram ett annat perspektiv. Allt blir så annorlunda då. Det är helt enkelt en sorts raffinerad verklighetsflykt. I boken Floras kulle är flickan inte större än en tumme. Hon letar efter en plats, ett hus, en grind och en vän.
Det var en väldigt härlig känsla att skriva, det blev som ett lyckorus, större än när jag målar. I vanliga fall berättar jag i bilder och brukar utgå från färdiga texter. Denna gång kom bilderna först, helt förutsättningslöst. Det var både lättsinnigt och lustfyllt. Den enda jag behövde göra var att söka binda ihop de starka fantasierna till en berättelse.
Floras kulle är skriven på en sorts meter, en rytm som var med mig och faktiskt hjälpte mig att hitta orden i språket. Rytmen fanns där när jag vaknade på morgonen och jag skyndade mig att skriva ner meningarna och den fanns när jag var ute och gick och resten av promenaden fick jag gå och mumla för mig själv för att komma ihåg. Jag stretade mot i början och försökte skriva ner historien som en vanlig text, men då föll den platt, det gick bara inte.
Människor omkring mig frågar vad boken handlar om. Det är en beskrivning av en drömd plats som Flora måste leta efter. Kanske flickan är jag. Kanske är berättelsen lika okomplicerad som jag själv känner mig. Kanske visar det bara på en möjlighet till lycka genom att söka efter det där stället där man känner sig hemma. Det vill jag gärna förmedla, att man både ska se sig omkring och lyssna efter skönhet och efter de tecken som finns. Belöningen kommer, den känsla av glädje och tillhörighet man kan få när man står inför något där man kan känna igen sig. Det kan vara en skog eller en enda liten blomma, för det kan gälla både på långt håll och nära. Det kan förstås också vara städer och helt andra sorters sammanhang, men för mig är det nästan alltid naturen.
Vill man kränga till det lite kan man med allvarlig röst säga att boken handlar om att hitta sin bestämmelse, det är ju det som det mesta handlar om, att hitta sig själv. Jag har märkt att barn tycker om rytmen i orden och det lockande liten-perspektivet, medan vuxna som har läst boken ofta har drabbats av sorg. Några har till och med börjat gråta. Kanske är det inför känslan av att något har gått förlorat.
Jag tycker själv så mycket om Floras kulle och är stolt över både texten och bilderna. Det är mera Kristina Digman i den än i mina andra böcker. Boken beskriver mig och den är omodern. Jag är också omodern och okomplicerad. Jag blir lycklig av fina landskap där jag känner mig hemma. Svårare än så är det inte.
Kristina Digman
